Notisa Semester

Från slankvecka till semester

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Under medeltiden innebar de många mässdagarna att förvärvskampen måste anpassas i till kyrkliga förordningar, eftersom det världsliga arbetet inte prioriterades bekostnad av vördnaden för kyrkan och religionen.

De kyrkliga högtidsdagarnas arbetsfrihet innebar inte ledighet i nutida bemärkelse. Det fanns bestämda regler om vad som var lämpligt att olämpligt att företa sig under dessa dagar.

Efter reformationen minskades antalet helgdagar med kyrklig anknytning, men de högtidsdagar som fortfarande firades skulle i princip vara arbetsfria. Budordet att vilodagen skulle helgas gällde inte bara söndagen, då man förväntades bege sig till kyrkan och lyssna till guds ord i stället för att arbeta.

I städerna var arbetsordningen annorlunda än den sedan generationer gestaltat sig på landsbygden. Arbetsuppgifterna varierade liksom levnadsätten. De skråbundna hantverkarna skaffade sig egna regler beträffande rätten till ledighet. Måndagen var en dag då de helst inte arbetade. Med tiden skapades en praxis som tillät att gesällerna fick rätt till ett antal fria måndagar. Liknande förhållanden fanns även bland tjänstefolk både i staden och på landsbygden. Det ansågs vara rimligt att de som arbetade utsocknes fick rätt till ledighet för att besöka hemorten.

Under sista veckan i oktober hade tjänstefolket i allmänhet ledigt under några dagar. Perioden brukade kallas friveckan eller slankveckan. Slankveckan var en praktisk inrättning som anknöt till tradition att tjänstefolk vid tiden kring mickelsmässan bytte arbetsgivare och att arbetsgivare nyanställde tjänstefolk.

Marknadsdagar var också särskilt på landsbygden tillfällen då viss ledighet kunde förekomma. Vanligen fick någon av pigorna eller drängarna följa husfolket till marknaden vilket räknades som en förmån.

Ferier kallades tidigt de lovtider som inträffade mellan terminerna. Enligt 1649 års skolordning skulle de studerande och lärarna vid de allmänna läroverken ha två månaders ferier under läsåret. I samband med att olika läro- och skolreformer genomfördes ökades och minskades feriernas längd och antal. År 1856 beslöts att 16 veckors ferier skulle gälla. Även inom de högre ämbetsverken tillämpades systemet med längre sammanhängande ferier. T.ex. inom riksdagen och domstolsväsendet.

Ordet semester som kommer från latinets semestris är en sammansättning av orden för sex och månad. Ordet återfinns också inom engelska språket som beteckning för termin. Under 1920 till 1930 talen blev semester ett allmänt förekommande begrepp. År 1931 infördes i arbetarskyddslagen en rekommendation om att arbetare som varit anställda under lång tid skulle få minst fyra dagars semester per år. Men det dröjde till 1938 innan rätten till semester lagfästes. Den anställde gavs rätten till en dags semester per arbetsmånad. Detta gällde dock bara den som hade varit anställd minst 180 dagar under föregående år. Vid mitten av 1940-talet fick även korttidsanställda rätt till semester. Under 1950-talets första år infördes allmän treveckors semester.

I sin tidigaste form förlades semesterledigheten till tiden kring midsommar. Det var dock bara högre tjänstemän och befattningshavare som hade rätt till semester. Det var också dessa bättre bemedlade grupper som kom att påverka inriktningen på den "semesterkultur" som började växa fram från slutet av föra seklet.

Förändring av boendet och intensifierad kontakt med naturen hade dock hört sommaren till sedan gammalt. I norra och mellersta delen av Sverige hade man i gamla tider flyttat djur och tjänstefolk och ibland också familjen till fäbodarna under sommartid. I vissa delar av södra och i mellersta Sverige förekom att man flyttade ut till ett enklare boende under sommartiden. Vanligen en mindre stuga i gårdens omedelbara närhet.

Stadsborna använde vid slutet av förra seklet i ökande grad sommarsöndagarna till att vistas ute i städernas omgivningar i stället för att nöta kyrkbänkarna.

Uppförandet av sommarvillor och resandet till intressanta orter under sommartiden var dock förbehållet de bemedlade fram till vårt eget sekels början.

Det var främst förbättrade järnvägsförbindelser som gjorde det möjligt för både förmöget och s.k. vanligt folk att göra längre semesterutflykter. De som nöjesreste företog ofta utflykter i de mera berömda "fädrens fotspår". De begav sig till intressanta historiska platser och till trakter där mäktiga naturscenerier fanns att beskåda. Den tidiga hälsoturismen som bestått i att man reste till ansedda brunnsorter för att kurera eventuella åkommor och för att knyta sociala kontakter fick konkurrens av badturism.

Badet som semesternöje var inte okontroversiellt. Det gick an för fröknarna av folket att bada på allmänna badstränder om de var sedesamt klädda med badmössa och badskor. De förnäma familjernas flickor fick finna sig i att betrakta badandet från stranden iförda strama klänningsliv och långa kjolar. De fick skydda sig mot solen med parasoller för att inte fördärva sin intressanta vithet. Den icke solbrända hyn ansågs vara en garanti för att flickan var ett bra äktenskapsparti med bra hemgift. Arbetande flickor hade som sitt adelsmärke den solbrända hyn.

Badkulturen ändrades i rask takt och med hälsoargument under vårt eget sekels början. Det ansågs visa friskhet att vara brunbränd. I tidningarna började man ge råd för semesterfirare under 1930-talet. Uppfattningen att semesterns främsta uppgift var att förbättra hälsa och kondition hos den semestrande var genomgående. Semestrandet blev nästan en plikt.

En veckotidningsnotis från år 1935 är ett typiskt exempel på detta förhållande. "Förr - i den gamla goda tiden - var semester ett begrepp, som endast burgna människor kunde avnjuta. I vår rastlösa men sport- och friluftsbetonade tid har semestern blivit allas egendom. Det som förr var lyx är nu en nödvändighet. Numera inse alla, som ha ett krävande arbete att det är nödvändigt att emellanåt komma ut i naturen och hämta hälsa och krafter. Det är ett oundgängligt villkor att hålla sig pigg, glad och arbetsför och med i konkurrensen."