NOTISA   Sweden

Sommarens farligaste tid - rötmånad och hunddagar

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

I gamla tider kallades högsommarens varmaste tid som var kalenderfäst från den 23 juli till den 23 augusti för rötmånaden eller hunddagarna. Det var denna tid då mjölken surnade, köttet ruttnade och vattnet smakade unket. Onda makter ansågs vara verksamma vilket gjorde tillvaron besvärlig för både människor och djur. Galenskap, sjukdomar, hemska syner och missbildade nyfödda hörde rötmånaden till.

Högsommarvärmen var fruktad långt innan kunskaperna om de skadliga mikroorganismernas verkningar blivit allmänt vedertagna. Erfarenhetsmässigt visste alla att skämda matvaror, unket vatten och magplågor var typiska företeelser under rötmånaden.

Många trodde att det var värmens påverkan av jordutdunstningarna som medförde jordens jäsning i värmen. Jordjäsningen ändrade kroppsvätskornas balans vilket gjorde människorna sjuka. Andra teorier gjorde gällande att det var onda makters anslag som förgiftade mat och vatten.

I äldre tiders kokböcker påpekades det särskilt för rötmånaden: "Intet födoämne som ej har en behaglig lukt bör intagas under denna den varmaste tiden. Särdeles fisk och skaldjur äro giftiga under rötmånaden."

Redan de gamla grekiska hälsoprofeterna varnade för stillastående och ofriskt vatten under den varma och osunda delen av sommartiden. Denna varning vidarebefordrades i gamla tiders almanackor och i bondepraktikan. För att undvika det unkna vattnets dåliga effekter på kroppsvätskorna rekommenderades att surt vin blandades med vattnet innan det konsumerades.

Bad ansågs vara ohälsosamt under hunddagarna och rötmånaden. Vattnet troddes vara giftigt och skadligt. Under 1800-talet senare del ändrades denna uppfattning väsentligt. Badlivet blev en uppskattad umgängesform bland de samhällsgrupper som hade råd och möjlighet att semestra. De flesta nöjde sig dock med att sitta på stranden och konversera.
Bilden visar badortsliv på 1880-talet.

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Bondepraktikan som ursprungligen var en tysk publikation riktade sig till en större jordbrukande allmänhet. Den började utkomma redan under 1500-talet men blev en folkbok i vårt land under 1600-talet då den översattes till svenska. I bondepraktikan kallades årets mest vanskliga period i hälsohänseende för hunddagarna.

Hunddagarna inföll några dagar tidigare än rötmånaden eftersom de relaterade till Sirius placering i förhållande till solen under den senare delen av juli och första halvan av augusti månad. Namnet hunddagar anses ha sin uppkomst i den grekiska kulturen, där stjärnan Sirius i stjärnbilden Stora hunden kallades hundstjärnan.

I bondepraktikan gavs många rekommendationer och råd beträffande hur man borde vårda sin hälsa under hunddagarna. Dessa råd baserade sig på de ursprungligen grekiska uppfattningarna om att hälsan var en harmonisk blandning av kroppsvätskorna blod, slem och de två sorternas galla. Överdådig värme liksom alltför stor kyla störde vätskeharmonin i människokroppen. Det var därför väsentligt att inte utsätta kroppen för påfrestningar under årets varmaste tid.

Det fanns folkliga föreställningar som hävdade att liknande förhållanden som regerade människokroppen också förekom i andra livsliknande processer. Därför var hunddagar och rötmånad en tid då brödets och ölets jäsning hämmandes. Att brygga och baka var sysslor som borde utföras före eller efter den farliga tiden.

Öl och bröd skulle inte jäsas under senare delen av hunddagarna och rötmånaden. Ölet kunde bli feljäst och ohälsosamt. Brödet blev hårt och oätligt.
Bilden som visar ölbryggning under 1500-talet är hämtad ur Olaus Magnus "Historia om de Nordiska folken".

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Andra förkastliga sysselsättningar under hunddagarna var att klippa sig eller att bada. Hår och skägg som kortades under denna tid riskerade att förtvina. Detta var särdeles betydelsefullt för männen, eftersom den sexuella förmågan och mannakraften ansågs främjas av hårets och skäggets kraftiga växt.

Till och med regnet ansågs vara ohälsosamt under rötmånadstiden. Den som fick rötmånadsregn i håret riskerade skallighet. Rötmånadsregn påstods även fräta fula sår på huden om det inte genast torkades bort. Att bada ansågs också vara onyttigt. Vattnet kunde vara giftigt eller bemängt med negativa och för människan skadliga krafter.

Även gamla tiders universalkurer, åderlåtning och koppning, skulle brukas med största försiktighet under rötmånadstiden. Eftersom kroppsvätskorna då ansågs vara instabila kunde urtappning av blod medföra att balansen rubbades alltför drastiskt. Vätskornas obalans kunde medföra sjukdom eller i värsta fall död. I slutet av augusti var det dock fritt fram för både åderlåtning och badande.

Koppning och åderlåtning var botemedel för sommarens sjudomar. Det dåliga blodet skulle avlägsnas. Under hunddagarna och rötmånaden borde man dock elst dricka mjölk och äta sötost. Koppning och åderlåtning räknades som farligt för hälsan under denna tid. Bilden från 1500-talet visar koppning.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

För de personer som hade födelsedag under rötmånaden var perioden en orakeltid. Om allt under födelsedagen artade sig väl sades det att denna lycka skulle räcka i trettio år framåt.

Även för väderprofeterna var rötmånadstiden orakeltid. Såsom vädret var under det dygn som utgjorde rötmånadens mittid skulle vädret bli nästa sommar. Om grödan var sönderbränd eller regnskadad var det således svälttid att vänta under kommande sommar.

En annan metod att spå väder under hunddagar och rötmånad var att studera hur väderförhållandena utvecklade sig under hela perioden. Tiden skulle då uppfattas som en upplaga i miniatyr av kommande år. Således skulle följande kalenderår uppvisa likheter beträffande vädrets lynne med vad som hade varit gällande under rötmånadsperioden. T.ex. om rötmånaden började med kyla skulle vårvintern bli kall.

Det var viktigt att inte tala om löss och råttor och nämna deras namn under rötmånaden. Om man var oförsiktig var risken stor att de kom i skaror "eftersom man kallat på dem."

Veckotidningarna anknöt till traditionen med rötmånadstidens fantasterier och mytbildning. Märkvärdiga djur presenterades i samband med rötmånaden som sensationella nyheter. Det var vanligt att bilderna påstods visa alldeles verkliga företeelser. Här visas världens minsta tjur, född under rötmånaden, för tidningsläsarna år 1900.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Rötmånadstiden och hunddagarna var tillfällen då särdeles ovanliga händelser timade. Himlafenomen av olika slag och biologiska sensationer var typiska rötmånadsföreteelser. Rötmånadshistorierna handlade ofta om människor och djur som fötts tvåhövdade eller med alltför många ben. Himlafenomen bestod mest av ljusfenomen, "himlabloss", och mystiska stjärnor som visat sig på natthimlen. Även naturens varelser, småfolk, huldror och annat oknytt visade sig i större omfattning än vanligt.

Även fantastiska uppfinningar hörde till rötmånadens nyheter i förförra seklets tidningar. Denna tidningsbild presenterad i ett rötmånadsnummer visar en praktisk hatt för att undvika skador vållade av nedfallande tegelstenar.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

När den varmaste tiden var till ända, återgick allt till sin vanliga ordning. Vattnet behövde inte längre renas från gifter med stål eller ål. Det var inte längre farligt att ge sig ut i regnet eller att åderlåta sig. Den rekommenderade rötmånadsdieten som bestod av sötost och hårt bröd drygades ut med kött och fläsk. Sensationernas och fenomenens tid var avslutad.

Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck