NOTISA   Sweden

Myternas Jul

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck ©
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Under många århundraden har julen varit den mest betydelsefulla bland årshögtiderna. Jultraditionerna har förstärkt människornas samhörighet med det närvarande och med det förflutna. I forna tider var julen också den tid då man sökte gemenskap med makterna och med förfädernas andar. Med blotoffer och kalas försökte man vinna gudarnas bevågenhet och förfädernas gillande. Det kändes tryggt att ha gudarnas stöd och förfädernas goda vilja med sig när framtiden var oviss.

Julens namn har sitt ursprung i den avlägsna forntid, då förfäderna ristade hällarna och gudarna kallades Oden och Tor. Julfirandet pågick i tre nätter under årets mörkaste tid. Höjdpunkten kallades höknatten eller midvinternatt. Troligen inföll höknatten vid midvintersolståndet, då förhållandet mellan dag och natt gick in i ett vändande skede.

Enligt den isländske skalden Snorre Sturlasson var julen en offerhögtid då det blotades för kommande goda skördar. Snorre Sturlasson som levde under senare delen av 1100-talet och under början av 1200-talet nedtecknade Heimskringla, de nordiska kungasagorna.

Julfirandet i vikingahovet. Bild efter August Malmström, 1860-tal.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

I Heimskringla berättas att kungens hov var centrum för julfirandet som skedde med offer och gille. Förfäderna hedrades med minnesskålar. Gudarna hyllades efter bestämd rangordning. Först nämndes Oden allfadern, den som tillsammans med sina bröder Vile och Ve hade skapat världen och människornas förfäder. Eldar tändes och grytorna fylldes med fett fläsk och kött från offerdjuren. Blodet stänktes som vigvatten över alla som samlats. Var droppe var helig och bringade beskydd och styrka.

För de som ägde gårdar och hade ansvar för husfolk var det särskilt betydelsefullt att ha makternas bistånd och beskydd. Det rådde ofta ofred och lagarna gällde bara dem kunde värna sig och sitt.

När Heimskringla nedtecknades var kristendomen redan etablerad i Norden. Asatron tillhörde en förfluten tid. Den 25 december var Jesusbarnets fastställda födelsedag i enligt med den ordning som gällde inom den romersk-katolska kyrkan.

I Norden var dock natten innan Jesu födelsestund fortfarande i de gamla makternas våld. Då hördes djuren tala. Odens korpar ropade spådomar och farliga sanningar över trädtoppar och tak. Tomten smög fram ur skuggorna, grå och krum. Han var sinnebilden av förfadern och ätteanden. Han var den som för länge sedan i en glömd tid hade grundlagt gården.

Under julnatten skulle han ha sin belöning, ättlingarnas offer. Smör och gröt skulle det bjudas i djupa och generösa fat. Inget mindre än det bästa tolererades. En förtörnad tomte hade makt att dra olycka över gården och dess husfolk.

Om stormen ven under julnatten sades Oden rida genom bygden. Det var ett farligt tecken som bådade onda tider. Än värre var det om Oden hörde klagomål från förfäders andarna i de gårdar han passerade.

När Oden drog fram under julnatten eskorterad av ulvar och korpar måste människan vända bort sitt ansikte. Den som såg Oden förlorade sin själ.
Bild efter August Malmströms träsnitt från 1860-talet.

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

För den som önskade utröna framtidens onda och goda händelser erbjöd juletiden många möjligheter att stilla nyfikenheten. Julaftons natt eller juldags natt visade sig ödet för den som tigande gick till ett vägskäl där tre vägar möttes. Ett annat sätt var att gå förbi tre kyrkor. Men den som gjorde sig sådana ärenden borde inte tänka på Gud fader eller Jesusbarnet under vandringen.

Den som ännu inte hade skaffat sig en partner borde betrakta juleljusen med särskilt intresse. Vid tolvslaget, Jesusbarnets förmodade födelsestund sades ljuslågorna dela sig. I öppningen kunde den som var uppmärksam se sin egen framtid träda fram. Flickorna såg ansiktet på sin blivande make och gossarna såg vilken häst de skulle skaffa sig och om de skulle bli gårdsägare eller krigsmän.

Julbordets ljus och de egna skorna var pålitliga orakel. Man utsåg åt sig ett eget ljus på julbordet och iakttog det därefter noga under hela julekvällen. Om ljuset brann med klar låga väntade hälsa och välgång. Fladdrade lågan varslades det om sjukdom eller ekonomiska svårigheter i framtiden. Slocknade ljuset var döden i annalkande. Om skorna juldagsmorgonen var placerade med tåhättorna ut mot dörren förebådades det snar flyttning.

För de stora allvarliga tingen, farsoter och krig, anlitade man bondepraktikan och väderleken som orakel. Inföll julaftonen på en tisdag, hotade farsot och unga mäns för tidiga död. Vilket endast kunde upphävas om julaftonen uppvisade ett vackert förmiddagsväder. Mest fördelaktigt var det om julaftonen inträffade en söndag.

Under julen borde man vara försiktig med vad man sade högt. Inga kritiska ord fick yttras. I juletid fanns osynliga förfäders andar närvarande, lyssnade och bedömande allt vad de levande företog sig. Dessa andar kallades ibland änglar, eftersom det ansågs farligt att nämna dem vid namn. Om så skedde kunde andarna lockas att stanna kvar bland de levande. Även om man respekterade sina förfäder var det inte önskvärt att alltid dela husrum med dem.

Endast vid de stora årshögtiderna var förfädernas andar välkomna gäster. Vid juletid förplägades de välvilligt med bröd och öl precis som de levande. Då tilläts de också att ostörda hålla sin julotta i kyrkan efter midnatt några timmar innan den ordinarie julottan.

De döda höll sin egen julotta i sockenkyrkan under timmarna efter midnatt. Det ansågs vara farligt att störa andarna under julottan.
Bilden är ett träsnitt efter August Malmström 1870-talet.

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Men när juldagen övergick i annandag var det dags för de levande att frigöra sig från den tillfälliga gemenskapen med förfäder och gudamakter. Då dansade man tillsammans med familj och vänner och lekte av hjärtans lust. Utan att bry sig om de osynliga var närvarande eller ej.


Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck