Julnattens magi

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck © 1990-2023
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Natten mellan julaftonen och juldagens morgon upplevdes i gamla tider ett särskilt betydelsefullt tillfälle. I julnattens av mystik laddade atmosfär frammanades förutom rädslor inför det okända även förväntningar om att förnimma det subjektiva känslomässiga som stod i kontrast mot vardagslivets realiteter. Föreställningar från hednisk forntid blandades med kristna ritualer. Julnatten var underverkens tid då tecken och förebud visade sig och sanningar blottades. Julnatten var också den välsignade tid då sjukdomar kunde botas och ohälsa bytas mot hälsa.

Det sades att både änglar och förfädernas andar gjorde besök i stugorna. Det var inte ovanligt att bonden och bondmoran lade sig i golvhalmen för att änglarna skulle få sova i deras sängar. Men änglarna var inte alltid av den himmelska vitklädda sorten, utan lika ofta små grå förfäder. På bordet lämnades en kanna öl, änglaöl till förfädernas förnöjelse. I kyrkorna höll de avlidnas andar julotta innan gryningen och i ladugårdarnas bås talade djuren med varandra på människospråk.

Om ölet föll de nattliga gästerna i smaken kunde gårdsfolket förvänta sig god hälsa och välgång under det kommande året. Detsamma gällde om kreaturen talade väl om husfar och matmor. Den som i smyg lyssnade till djurens samtal kunde i förväg få veta det kommande årets händelser. Men om den lyssnande röjde sig med oförsiktiga rörelser blev det farligt. I värsta fall straffades lyssnandet med döden, i lindrigaste fall med kroppens förlamning.

Ännu mer riskabelt var det att besöka den julotta som de avlidnas andar brukade hålla i sockenkyrkorna denna natt. Enligt berättelserna hände det att människor som kommit alltför tidigt till julottan och av misstag bevistat de dödas julotta blivit paralyserade eller vansinniga. Ja det hände till och med att de döda tog med sig den oförsiktige julottebesökaren till "den andra sidan".

Under julkvällen och julnatten fylldes vardagliga företeelser med nya mystiska innebörder. Man gav akt på detaljer som man annars inte l ägnade särskilt intresse. T.ex. om vardagsskornas placering blivit rubbade under natten var det fara å färde. Antingen betydde det att skornas ägare riskerade att bli sjuk eller till och med kanske skulle dö i svår sjukdom. Ett illavarslande förebud var det om husets yngste medlem nös under julaftonens kvällsvard. Yngsta barnet sades då nysa ut den äldste från de levandes krets. Dödsfallet kunde väntas kommande år. Det är lätt att tänka sig att det inte blev en trevlig stämning kring det julbord där familjens minsting var förkyld.

Ett annat sätt att ta reda på om någon i familjen skulle avlida under nästkommande år var att gå ut ur stugan under julmiddagen när alla satt till bords och titta in genom ett fönster. Den som då sågs sittande vid bordet utan huvud var den som skulle dö. Men man fick passa sig så att man inte såg sig själv huvudlös. Detta kunde nämligen förkorta livstiden så radikalt att man dog på fläcken. Om någon vid bordet föreföll blek och konturlös förebådades allvarlig sjukdom för denna person.

Uppfattningen att julbordets ljus inte fick släckas under kvällen eller natten var ganska spridd i vårt land. Ett slocknat ljus betydde död för någon av gårdsfolket. En fladdrande ljuslåga med blåaktig ton betydde att sjukdom i bröst och lever hotade. Därför var det en självklarhet att ingen bondmora eller piga slarvade vid ljusstöpningen. Man beflitade sig om att tillverka ljus som brann länge med stadig låga.

Den eld som tändes under julaftonskvällen var speciell. I lågornas färger kunde framtiden utrönas. Särskilt lämpade att se sådana förebud var de som var födda en söndag eller torsdag. I askan som blivit kvar där julelden brunnit kunde tecken som hade betydelse för framtiden skönjas. Tecknen som visade sig i askan var runtecken som bar betydelser som förebådade kommande krig, sjukdomar, ofärd eller välgång.

Kolen och askan ur julnattens brasa sparades som en dyrbar skatt. Kolen användes som mirakelmedel. De ansågs skydda mot onda makters påverkan. De lades därför i bädden hos den svårt sjuke. Även i det späda barnets säng lades julaska eftersom det troddes ge livets kraft. Barn som hade ont för tänder sades må särdeles väl om man gnuggade deras gommar med aska eller kol från julhärden. Askan blandades även som ett särskilt välsignelsebringade medel med örter och medikamenter för att förstärka den botande kraften i huskurerna.

De kurer som nyttjades under julnatten blev enligt allmän uppfattning särskilt verksamma genom stundens helighet. Bland de mest betrodda hälsomedlen i juletid var vinteräpplet. Den som åt ett äpple under julkvällen eller juldagen sades ha lagt minst ett år till sin livstid.

Julhalmen från storstugans golv och det bröd som ratats på julbordet sparades till våren och gavs till kreaturen innan de släpptes ut på sommarbetet. Husbonden eller drängen kunde ta sig en tugga av det gamla julbrödet inför de första av vårens körslor. Det gav hälsa i kroppen, märg i benen och god lycka i arbetet.

Julnattens magi räckte fram till nästa årshögtid. Samtidigt som julfirandets ritualer skapade feststämning och trygghet förmedlade de även den behagliga känslan av att det var möjligt att påverka framtiden.

 Text: © 1990-2023 Inger Lin Söderberg-Lidbeck