NOTISA  Sweden

» Månadens nationaldagar och temadagar

   Aktuella artiklar:

» Från fruntimmersföreningar till riksdagen
 
» När doktorn sällan kunde komma
 


Ryska snuvan, Blixtkatarr och Spanska sjukan
Den föränderliga influensan hade många namn.

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Mot slutet av 1800-talet drabbades stora delar av Europa av den "ryska snufvan". Sjukdomen var enligt samtida expertis en svårartad influensa med "mer än måttlig dödlighet". Där snuvan slog till med sin största kraft uppgavs dödligheten variera mellan ca 1–3 %. Differenserna beträffande dödlighetssiffrorna berodde på om man i sina beräkningar innefattade eller uteslöt följdsjukdomarna. I de fall då influensan inte avskiljdes från sina följdsjukdomar gällde den högre dödligheten.

Den ryska snuvan drabbade även Sverige. Stadsläkare och provinsialläkare i hela riket noterade uppgången av insjuknade i sina årliga rapporter till länsstyrelserna. Symptomen var typiska: den hastigt påkommande sjukdomskänslan med kroppsvärk och smärtor i korsryggen, dov huvudvärk, frossbrytningar och symptom från svalg och luftvägar. Dessa symptom hade medicinalrådet Wistrand fastställt i sin skrift "Handbok i Husmedicinen" vilken först utkom i tryck under slutet av 1860-talet. Handboken som var normbildande och vägledande både bland den skolade läkekonstens utövare och hos allmänheten anknöt till populära uppfattningar om att det var naturrelaterade förutsättningar som skapade sjukdomarnas utbredning och farlighet.

I samband med den ryska snufvans framfart återuppväcktes gamla idéer om miasma och kontagium. Anhängare av miasmans förklaringsmodell hävdade att influensan i likhet med andra periodiskt uppflammande sjukdomar förorsakades av försvagning av det allmänna hälsotillståndet. Ryska snufvan hade enligt denna förklaringsmodell uppkommit i Asien där aktuella naturkatastrofer med översvämningar och flodvågor under år 1888 hade ödelagt människornas livsmiljöer. Sjukdomen hade därifrån genom odörer, jäsningsprocesser och ohälsosamma utdunstningar med vind och väderlek spridit sig till den övriga världen.

Vindarna och jordens utdunstningar var vanliga förklaringar beträffande farsoternas orsaker.
Bilden är efter ett träsnitt ur Olaus Magnus historia om de Nordiska folken som utkom år 1555.

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

De som trodde på teorin om kontagium ifrågasatte inte uppfattningarna om att ryska snufvan hade sin uppkomst i Asien. Men de hävdade i motsats till miasmatikerna att sjukdomens spridning var beroende av uppkomsten av ett smittämne som överfördes från djur till människa eller från människa till människa.

Anledningen till att Ryssland och inte Asien hade givit namn till den influensan berodde enligt de flesta på att flera bland Rysslands mest prominenta personer hade drabbats av eller hade avlidit av sjukdomen. För svenskt vidkommande uppmärksammades uppgifter om att den avsatte kung Gustav IV Adolfs dotterdotter Olga Feodorovna som var ingift i det ryska furstehuset Romanov år 1891 hade avlidit i influensans sviter.

Det finns olika uppfattningar om huruvida influensan alltid har följt människan genom århundradena eller om den är ett relativt senkommet gissel. Under medeltiden var influenza en beteckning som användes beträffande olika sjukdomar.

Vid denna tid ansåg man att samtliga allvarliga sjukdomar med alarmerande symptom och som uppträdde sporadiskt var resultatet av himlakropparnas påverkan - influens - på kroppens vätskor. Därför inordnades de alla under kategorin influenza, vilket antydde att det var planeterna som påverkade jordemänniskornas hälsa och välbefinnande. Med tidens tillväxande kunskap om sjukdomarna avskiljdes ett ökande antal sjukdomar från himlakropparnas inverkan. Influensan kvarstod dock eftersom dess sporadiska angrepp uppfattades som godtyckligt och gåtfullt.

Redan under 1730-talet användes begreppet influenza som diagnos av läkare. Blixtkatarr och grippen var också vanliga som benämningar på sjukdomen. De vanligaste behandlingarna som föreskrevs av tidens läkare var blodiglar applicerade på bröst och hals samt kamferdroppar och kinasalt för invärtes bruk. Det förekom även att läkare rekommenderade kalla fotbad och våtvarma omslag.

Ångbad lättade ett svagt bröst om influensan var svårartad. Bilden visar behandling av influensa vid slutet av 1800-talet. Hela kroppen skulle täckas av en filt för att behålla jämn värmefördelning.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Enligt medicinalrådet Wistrand hade influensan regelbundet förekommit inom riket sedan 1700-talet. Alltid med varierande slagkraft vilket visade sig i dödlighetstalen.

Bland provinsialläkare och stadsläkare framhölls att "influenzan" var en gammal och välbekant sjukdom som uppträdde med viss regelbundenhet hos befolkningen. Erfarna läkare hävdade att det redan under den förste vasakonungens tid hade förekommit sjukdom som i mångt och mycket liknade den ryska snufvan. 1830-talets influensa fanns hos dem ännu i minnet liksom berättelser om 1740-talets influensa som de hört av gamla företrädare och kollegor. Att flunsan var oberäknelig och ombytlig till sin natur var de alla överens om.

Dock fanns förhoppningar om att influensan snart skulle oskadliggöras. År 1892 meddelades det från dr Kochs laboratorium i Berlin att dr Pfeiffer tillsammans med en medarbetare dr Canon hade lyckats med bedriften att isolera "influensabacillen". Den var mindre än den ditintills minsta kända rötfeberbacillen hos möss och framträdde inte i flock utan i specifik och kort kedjeformation.

Den s.k. pfeifferska bacillen visade sig dock vara ett misstag. Influensans smittämne var fortfarande okänt när nästa pandemi svepte över världen under våren och sommaren 1918. En tidigare okänd form av influensa rapporterades grassera Spanien under i månadsskiftet april/maj 1918. De första fallen beskrevs ingående i spanska tidningar vilket resulterade i att sjukdomen felaktigt uppfattades som en spansk angelägenhet.

Läkarna konstaterade att sjukdomen hade likheter med den "Ryska snufvan" eller "Ryska flunsan" som år 1889-91 utbredde sig i Europa. I Sverige upptäcktes de första fallen under försommaren 1918. I tidningarna meddelades goda råd mot den förhärjande influensan. Det förekom även spekulationer om att den svåra sjukdomen inte var av samma art som den ryska snuvan utan att den var en ny sorts lungpest.

De mest utannonserade influensapreparaten kallades Globoid och Togal. Annonstexterna varnade: "Influensa är en akut, smittosam sjukdom av svåraste slag. Det gäller att från början bryta udden av dess ödesdigra verkningar."
När spanskan grasserade i Sverige tog svenskarnas mest betrodda mediciner kinin och acetylsalicylsyrepulver slut på apoteken. Läkarna varnade för att de överdoser som allmänheten använde i förebyggande syfte kunde förorsaka allvarliga skador.

Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Trots att flertalet läkare talade om smittämnet som "influensabacillen" var man medveten om att traditionell infektionsbehandling inte fungerade i samband med spanska sjukan. Vid ett av Läkaresällskapets sammanträden i Stockholm under hösten 1918 hävdades till och med att överdosering av acetylsalicylsyrepulvren hade förorsakat många av spanska sjukans dödliga lunginflammationer.

Andra medel som få läkare rekommenderade men som hade högt anseende bland allmänheten var s.k. kinakapslar (Cloret.Chinic eller Sulf.Chinic) och konjak i stora doser. Det förekom även att man kurerade sig med kamfer, fläderte och kamomillte.

Samtidigt som tidningarna rapporterade om spanska sjukans spridning i landet tömdes apotekens lager av salicylpulver, kinin och kamfer. Trots att apoteken införde ransonering var preparaten helt slutsålda under långa tider.

Läkarna rekommenderade våta inpackningar och våtvärmande omslag. Fotbad och huvudbaddningar användes för att minska feberns verkningar. Man varnade dock för traditionellt ansedda svettkurer. Alla svettdrivande medel föreföll att göra mera skada än nytta.

Nässköljning rekommenderades som en metod att förebygga och lindra influensa och andra sjukdomar. Bilden är hämtad ur en medicinsk tidskrift från 1800-talets slut.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

Influensa-lunginflammationen hade ett smygande förlopp. Febern var inte anmärkningsvärt hög men den var ihållande och kraftnedsättande. Dödsfallen kom inte sällan när både läkare och patienter trodde att tillfrisknandet hade inletts.

Känslan av maktlöshet inför sjukdomen var påtaglig både bland läkare allmänhet. Enligt tidens beräkningar drabbades mellan 9 och 11% av Sveriges befolkning av spanska sjukan. I övriga världen var antalet sjuka mer än 500 miljoner människor. Hur många som dog kan inte fastställas exakt men siffror mellan 15 och 40 miljoner döda brukar nämnas i sammanhanget.

I Sverige förekom spanska sjukan under flera år. Sjukdomens ursprungliga kraft avtynade vilket visades av minskade dödlighet. År 1918 dog tusentals människor. Siffror mellan 18 000 och 35 000 döda nämndes. Variationerna berodde på hur dödstalen beräknades. Om följdsjukdomarnas dödssiffror medräknades eller lämnades därhän. År 1919 dog enligt officiell statistik 9 000 personer i influensa eller dess sviter. År 1920 dog ca 3 000 personer. I de flesta familjer förlorade man någon eller några av sina nära och kära i spanskan.

När tidningarna rapporterade om influensans framfart publicerades också nya teorier om sjukdomens orsaker. De flesta hävdade att sjukdomen var en av krigets många konsekvenser. Oredan och orenligheten var roten till allt ont.

Teorierna om influensans orsaker fortsatte dock att vara en gåta fram till 1930-talet. Det var först då som brittiska forskare lyckades leda i bevis att ett virus var influensans smittämne. Med hjälp av elektronmikroskopet som då var en ny tysk uppfinning, kunde man börja studera influensavirus och andra virus närmare.