FRÅN SLANKVECKA TILL
SEMESTER
I gamla tider fanns ingen
lagstadgad rätt till semestrar och fridagar. De kyrkliga
mässdagarna erbjöd dock tillfällen till fristunder
eftersom arbetet inkräktade på kyrksamheten.
Text: Inger
Lin Söderberg-Lidbeck.
Bild- och textmaterial omfattas av copyright Notisa © 2008.
Otillåten användning eller kopiering utan tillstånd
från Notisa och Inger
Lin Söderberg-Lidbeck debiteras. Tillstånd
meddelas endast skriftligt.
I de gamla tiderna fanns inga
semestrar och fridagar. Dock erbjöd de kyrkliga mässdagarna
tillfällen till fristunder. Under medeltiden var de religiösa
högtidsdagarna ganska många. Minnet av helgonen, martyrerna
och kyrkofäderna liksom de mest betydelsefulla momenten
i Jesu liv firades med mässor och gudstjänster. Enligt
kyrkans förordningar borde det världsliga arbetet underordnas
vördnaden för religionen.
De kyrkliga högtidsdagarnas
arbetsfrihet innebar inte ledighet i nutida bemärkelse.
Det fanns bestämda regler om vad som var lämpligt och
olämpligt att företa sig under dessa dagar. Ledighet
från arbetet betydde inte att man fick disponera sin tid
efter eget behag.
Efter 1500-talets kyrkoreformation
minskades antalet helgdagar med kyrklig anknytning. Men de dagar
som fortfarande firades skulle i princip vara arbetsfria. Budordet
att vilodagen skulle helgas gällde söndagen liksom
alla högtidsdagar. Besök i kyrkan och lyssnandet till
guds ord var det ideala sättet att helga vilodagen.
I städerna var arbetsordningen
annorlunda än den var på landsbygden. Stadens skråbundna
hantverkare skaffade sig egna regler beträffande rätten
till ledighet. Av praktiska och ekonomiska skäl var måndagen
ogillad som arbetsdag. Med tiden skapades därför en
praxis som gav gesällerna rätt till ett antal fria
måndagar varje år. Liknande förhållanden
förekom bland tjänstefolket både i staden och
på landsbygden. Det ansågs vara rimligt att de som
arbetade utsocknes fick rätt till ledighet för att
besöka hemorten.Vid månadsskiftet september/oktober
hade tjänstefolket i allmänhet ledigt under några
dagar. Perioden brukade kallas
friveckan eller slankveckan. Slankveckan anknöt till traditionen
att tjänstefolk vid tiden kring mickelsmässan bytte
arbetsgivare och att arbetsgivare nyanställde tjänstefolk.
Marknadsdagar var också
tillfällen då viss ledighet kunde förekomma.
Detta
gällde särskilt på landsbygden. Vanligen fick
någon av pigorna eller drängarna följa husfolket
till marknaden vilket räknades som en förmån.
De lovtider som inträffade
mellan terminerna vid läroverken och universiteten benämndes
ferier.
Enligt 1649 års skolordning skulle de studerande och lärarna
vid de allmänna läroverken ha två månaders
ferier under läsåret. I samband med att olika läro-
och skolreformer genomfördes, ökades och minskades
feriernas längd. Under 1800-talet maximerades lov och ledigheter
vid utbildningsinstitutionerna till 16 veckor.
Det ansågs att ansvarsfulla
och prestigefyllda ämbeten krävde längre ledighet
än mindre ansvarsfulla värv. Vilket i äldre tider
också praktiserades inom de ämbetsverken. De högre
ämbetsmännen kompenserades både med höga
löner och med längre sammanhängande ledigheter.
Även riksdagen och domstolsväsendet var gynnade beträffande
långa ledigheter.
Endast högre tjänstemän
och befattningshavare hade rätt till semester. Det var därtill
inte självklart att uppbära lön under ledighet.
De lägre tjänstemännen blev under 1800-talets
senare del också i ökande grad berättigade att
njuta några dagars ledighet. Det var en förmån
som brukade förläggas till tiden kring midsommar.
Det var de bättre bemedlade
grupperna i samhället som kom att påverka inriktningen
på den "semesterkultur" som började växa
fram från slutet av 1800-talet.
Ordet semester som kommer från
latinets semestris är en sammansättning av orden för
sex och månad. Ordet återfinns också inom engelska
språket som beteckning för termin. Under 1920- och
1930-talen blev semester ett allmänt förekommande begrepp.
År 1931 infördes i arbetarskyddslagen en rekommendation
om att arbetare som varit anställda under lång tid
skulle få minst fyra dagars semester per år. Men
det dröjde till 1938 innan rätten till semester lagfästes.
Den anställde gavs rätten
till en dags semester
per arbetsmånad.
Detta gällde dock bara den som hade varit anställd
minst 180 dagar under föregående år. Vid mitten
av 1940-talet fick även korttidsanställda rätt
till semester. Under 1950-talets första år infördes
allmän treveckors semester.
Den allmänna semesterns
införande skapade förutsättningar för det
friluftsintresse som kom att bli utmärkande för senare
tiders fritidsliv.
KONTAKT
Notisa media
Bild- & mediabyrå
Picture- & media agency
|
Sweden
