Halloween, allhelgonadag och alla själars dag - traditioner i förändring

Text: Inger Lin Söderberg-Lidbeck
Bild: Bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet

Artikeln omfattas av lagen om upphovsrätt. Text och bilder får inte kopieras och publiceras utan tillstånd av Inger Lin Söderberg-Lidbeck och Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet. Överträdelser beivras.

Halloween är en relativt ny tradition i vårt land. Firandet kommer närmast från USA, men har sina förebilder i urgamla föreställningar om skördeandar och förfädernas periodiska återkomst till de levandes värld.

I USA är Halloween en inkomstbringande festivitet för handeln. Kassamässigt distanseras den endast av julen. Det är förståeligt att en hösttradition med sådan ekonomisk potential även väcker internationellt intresse.

Halloweenfirandet som infaller den 31 oktober härstammar från både kristet religiöst firande och hednisk kult i gamla Europa. Ordet Halloween som betyder allhelgonaafton har sitt ursprung i firandet av den medeltida helgonfesten "All Hallows Days" som firades den 1 november. Dagen tillkom genom ett påvligt beslut någon gång under 600- eller 800-talen. Avsikten var att hedra alla de helgon och martyrer som saknade egna mässdagar. Alla helgons dag kallades i den romersk katolska kyrkans kalender "Festum omnium sanctorum".

Omkring år 1000 utökades de kyrkliga högtidsdagarna med "Alla själars dag" som hölls den 2 november. Denna dag som högtidlighöll minnet av alla goda själar ersatte det hedniska romerska firandet av olika provinsgudar. Dagen firades med parader och utdelning av bröd till de fattiga.

I t.ex. England och Irland betraktades aftonen som föregick alla helgons dag som inledning till Hallowsmas, en högtid av både sakral och profan karaktär som innefattade alla helgons dag och alla själars dag.

Det kristna halloweenfirandet var dock snarare gamla seder med kristna förtecken än något nytt påfund. Långt innan kristendomen hade blivit etablerad hade det firats höstfester till förfädernas och till skördegudarnas ära.

Kelterna som för snart 3000 år sedan befolkade områden bl.a. i nuvarande England, Irland och Frankrike firade nyårsafton vid tiden kring den 31 oktober. Tillfället ansågs vara magiskt och präglades av de dödas tillfälliga återkomst till de levandes värld. I skenet från flammande bål offrade och firade de levande och de döda i gemenskap tills natten övergick i gryning.

Under 1800-talet, emigrerade stora folkgrupper från Europa till Amerika. Traditionerna gav de som lämnat sina gamla hemländer möjligheter till gemenskap och hemkänsla i det nya landet. Även om man tidigare hade firat Halloween med varierande intensitet bland de invandrande folkgrupperna uppstod det ett speciellt amerikanskt halloweenfirande. Firandet var fram till 1900-talets början, trots kostymparader och häxanknytning, dock en fest med kristet religiösa förtecken.

Under 1800-talet brukade man i världspressen erinra sig de stora konstnärerna berömda männen i samband med alla helgons och alla själars dag. Vanligt var att avbildningar av minnesstenar och gravstenar presenterades för tidningarnas läsare. Denna tyska bild från 1860-talet visar bl.a. kompositören Mendelsohns gravsten.
Copyright bearbetning Björn Söderberg / Notisa Bildarkivet ©

I mellankrigstiden blev halloween en sekulariserad och kommersialiserad festlighet. Den blev i ökande grad en angelägenhet för barnen. Trick or treat, d.v.s. påhittet att ge barnen smågåvor eller godis för att undvika att utsättas för diverse skämt och spratt, började praktiseras ungefär vid samma tid.

Det är halloweenfirandet i amerikansk tappning som nu i vårt tid gör sitt segertåg runt världen. Mest påtagligt och typiskt för det amerikanska firandet är pumpalyktan som lyser upp höstmörkret.

Enligt en ursprungligen irländsk saga förklaras lyktan och pumpans närvaro i sammanhanget. I sagans värld förhandlade snåljåpen Jack med Djävulen tills han förlorade sin salighet. Han dömdes av makterna till att osaligt vandra till tidens slut. Med ett glödande kol från ondskans varma boningar instucket i en rova med urkarvat innanmäte vägledde sig den ständigt vandrande osalige Jack, enligt traditionen och sagan kallad "Jack O'Lantern". Med tidens allmänna utveckling blev traditionens rova utbytt till en pumpa.

Under den romersk-katolska kyrkans tid i vårt land firades Allhelgonadagen som en betydelsefull högtid. Dagen var inte särskilt gillad av reformatorn Martin Luther. Men det dröjde innan den så småningom avskaffades som officiell högtid. Det skedde ett par århundraden senare under 1770-talet av Gustav III.

Oaktat kungens beslut utmärktes dagen fortfarande i almanackorna den 1 november. Anledningen till att allhelgonadagen inte raderades ut ur almanackorna var sannolikt dagens betydelse som kalendermärke. Allhelgonadagen ansågs allmänt som den första vinterdagen. Detta innebar att många av höstens arbeten avslutades och man övergick med tanke och handling till att verka i årscirkelns avslutande skede.

Den som så önskade kunde även utnyttja tillfället för att fastställa prognoser inför framtiden. I den gamla folkboken bondepraktikan kunde läsas:

"Will du veta hurudan Winteren wara må,
Så skall du Allhelgona Dag i skogen gå,
Och derest en bok uppleta,
Hwarpå du det skall få weta,
Der må dig en spån avskära,
Är han torr, warm winter will dig nära,
Men är samma spån wåt och fuktig,
Då kommer kall Winter tuktig."

I samband med kalenderreformen i Sverige år 1953 blev allhelgonadagen den rörliga helgdagen Alla Helgons dag. Alla Helgons dag inträffar därefter den lördag som infaller närmast den 1 november.

Även i Sverige har den 2 november firats till minnet av bemärkta döda med särskilda förböner och mässor för alla själar. Dagen som under den romersk katolska kyrkans tid i Sverige kallades alla själars dag har under senare sekulariserade tider ofta sammanblandats med alla helgons dag.

Traditionen att smycka de anhörigas gravar i samband med alla helgons dag är av tämligen nytt datum. Det var under slutet av 1930-talet som man började placera ljuslyktor och kransar av granris eller mossa på anhörigas gravar. Traditionen har utökats med tiden och är numer allmän. Det förekommer även att man i allhelgonahelgen tänder lyktor eller lägger granrisdekorationer på platser där någon anhörig har förolyckats. Denna tradition är i vardande och hur den kommer att utvecklas får framtiden utvisa.

Text: © Inger Lin Söderberg-Lidbeck